Livets sport

För över 5 år sedan skickade jag iväg ett mail. Just där och då i den stunden hade jag inte ens kunnat drömma om hur viktigt det där mailet skulle bli. Hur mycket det skulle komma att betyda för mig i framtiden. "Javisst, vi har en provträning på torsdag. Kom dit vet jag!" fick jag som svar och resten är historia.

De följande åren fylldes av tårar. Oändligt mycket tårar. Både av frustration, smärta, lättnad, besvikelse och lycka. De fylldes med oändligt många timmar i olika hallar runt om i staden. Timmar som alltid lämnade ens lungor ropandes efter syre och gjorde det helt omöjligt att gå normalt dagen efter, men främst fylldes de med timmar som var de bästa, mest lärorika på hela dygnet.

De fylldes också av en lättnad över att ha en tillflyktsort från resten av livet. När pressen över att få ett A på nästa prov eller att vara allmänt perfekt tryckte i bröstet, gjorde ont i magen och det blev svårt att andas kunde jag glömma allt det där för några timmar och fokusera på där och då. De fylldes med människor som gick från att vara främlingar till familj. En familj som man visste alltid fanns där, som blev en del av en själv eftersom man delade detta tillsammans. De fylldes av utveckling, både i sporten, men också hos mig själv som människa.

Jag utan cheerleading och jag med cheerleading är två helt skilda människor. Den ena betydligt visare, ödmjukare, lyckligare och säkrare i sig själv än den andra.


Om ni vill se vår vlog/film från DM 2015 har ni den här över! :)

Gillar

Kommentarer

Instagram @juliacalmestig

Instagram juliacalmestigInstagram juliacalmestigInstagram juliacalmestigInstagram juliacalmestigInstagram juliacalmestigInstagram juliacalmestigInstagram juliacalmestig