Om en vecka sitter jag på ett plan till...

... Sydney!!!! Wiiii, kan inte fatta!! Förstå att jag snart ska få gå på dessa helt magiska gator. Bara tanken på att få känna doften av eukalyptus träd igen gör mig helt varm inombords. Är så taggad att jag skulle kunna gråta! Tänk att en plats på andra sidan jorden kan kännas så hemma.

Denna gång blir det dock bara i ett par veckor. Jag ska nämligen dit för att hälsa på min au pair värdfamilj. Gud, så jag saknar dem. Jag längtar så till att få träffa dem igen, bästa, finaste familjen. Tänk att det är nästan ett och ett halvt år sedan jag åkte därifrån. Känns både längre och kortare på samma gång.

Snart, snart, snart ses vi igen Sydney<3

Gillar

Kommentarer

Hur sammanfattar man ett år?

Hur kan man sammanfatta ett helt år i ett inlägg? Som ni kanske förstår är jag tillbaka i Sverige nu (ligger lite efter i inläggen om vår roadtrip, tänker att de får komma lite sporadiskt allteftersom jag redigerar bilderna. Alla de inläggen finns i alla fall samlade under kategorin Van Life Australien för den som vill läsa!). Det hela känns väldigt underligt. Allt är som vanligt fast ändå inte. Extremt konstig känsla. Nåja, bästa sättet att sammanfatta det hela är nog att börja från början...

I september, för nästan ett helt år sedan nu, åkte jag iväg till andra sidan jorden. Bort från allt man visste och kunde, till något helt okänt och främmande. På något sätt hade jag inom ett par veckor tackat "ja" till ett au pair jobb, fixat visum och bokat en flygbiljett, trots att jag redan hade köpt läroböckerna till nästa termin på universitetet.

Allt gick så fort att jag knappt hann tänka och kanske var det just det som var så bra. Jag kan sitta i timmar och klura och fundera, ja vända på varje liten sten utan att komma fram till något alls, men när det väl händer, då händer det fort. Utifrån kan det kanske ses som spontant, fast egentligen är det något som legat och lurat i bakhuvudet i flera år.

Au pair grejen var just en sådan sak. Jag hade funderat på att åka iväg i flera år, men det kom alltid något annat kul emellan. Jobba en sommar i USA, bo i London, volontärarbeta, universitetet... På något vis blev den där drömmen bortlagd på den ytterst farliga hyllan "senare, någon annan gång" alldeles för länge. I september förra året dammades den dock äntligen av och fick nytt liv. Tänk att det beslutet skulle till att förändra ens liv så totalt.

Jag hade ett drömscenario i huvudet över hur det hela skulle vara, såsom man alltför ofta har av saker. Realistiskt sett så förstod jag att det skulle kunna komma svåra stunder; hemlängtan, problem med värdfamiljen, jobbet i sig osv som man hade läst på alla au pair bloggar innan, men det är ju såklart inte det man hoppas på.

Från det första meddelandet från min värdfamilj, till att jag satte min fot i Sydney för första gången, hade jag en sån himla bra magkänsla. Det var som om hela min kropp visste att det här faktiskt skulle gå vägen. Det här skulle bli ett så himla bra år.

Och som så många gånger förut, hade magkänslan 100% rätt. För det första, Sydney är en helt fantastisk stad att bo i. Åh, vad jag älskar Manly, öppenheten hos folket, vädret, kulturen, stränderna, allt liv i naturen och stadskärnan. Man hade inte kunnat hitta en bättre plats att bo på i ett år.

För det andra, min värdfamilj. Min fantastiskt fina och omtänksamma värdfamilj. Vart ska jag ens börja? Utan dem hade det de här månaderna inte ens blivit i närheten av hur bra dem faktiskt blev. De välkomnade mig med öppna armar från dag ett och jag kände mig som hemma så fort jag träffade dem. Jag tror inte att något i hela mitt liv har klaffat så bra som just vi gjorde. Jag kan inte förstå vilken tur jag hade. Jag saknar dem varenda eviga dag, vilket är det enda negativa jag kan komma på. Att ha personer man älskar bo så långt bort suger verkligen, rent ut sagt, men jag försöker tänka "hellre det än att inte ha dem alls".

Att sen få resa med några av de bästa personerna i sitt liv, sin bästis och sin syster, genom hela Australien på en episk roadtrip? Följt av en familjesemester i USA med ens föräldrar och kusiner? Och sen efter allt det där roliga få komma hem till fantastiskt fina vänner, en lägenhet i underbara Göteborg och sommar i Sverige? Det är inte möjligt att vara mer tacksam än vad jag är just nu. Tänk så bra saker kan ordna sig tillslut.

Nu sitter jag alltså här i Sverige igen och det här äventyret har kommit till full cirkel. Men oj, så många värdefulla människor jag lärt känna och minnen jag fått uppleva på vägen. De kommer följa med mig resten av mitt liv och jag är för alltid förändrad till det bättre pågrund av dem. Det må låta dramatiskt, men det skulle inte kunna vara mer sant.

Tack Australien, för att du på något sätt fick mig att komma hem, trots att du ligger ett halvt jordklot bort ifrån Sverige.

Gillar

Kommentarer

Om att säga "hej då"

Alla som känner mig vet att jag har extremt svårt med avsked. Jag får en klump i magen varje gång jag ens tänker på att säga "Hej då, ha det fint. Vi hörs!" till någon jag älskar. Jag är en riktig lipsill när det kommer till det mesta, och just i det här fallet pratar vi tårar i dagar, även om det är något väldigt roligt som börjar, ja något jag till och med sett fram emot i månader. Jag är nog helt enkelt egentligen inte så bra på förändringar som jag vill låtsas vara.

Att krama om min värdfamilj en sista gång var verkligen något av det jobbigaste jag gjort. Att dessa en gång främlingar tog emot mig med öppna armar, inkluderade mig i allt, såg till att jag alltid mådde bra och tog hand om mig så väl kommer jag alltid att vara så tacksam över. Dessa främlingar är idag inte längre främlingar, utan en del av min familj och jag har inte riktigt ord över hur mycket det har betytt för mig.

Jag grät, sann till min natur, hela dagen innan, hela dagen under och hela dagen efter våra "hej då". För aj, vad ont det gjorde att krama om dem och sedan se dem försvinna runt hörnet, men det finns ändå något fint i det hela också. Vi var verkligen en sån himla bra match. Att det var en match som gjordes efter ett skype samtal och några mail fram och tillbaka från andra sidan jorden gör det hela ännu mer otroligt. Jag har haft en sådan himla tur och det är ändå det jag har försökt fokusera på.

Jag vet ju att det inte var sista gången vi såg, inte på långa vägar. Vi ses redan i september och sen förhoppningsvis inte långt efter det heller. De här människorna kommer följa med mig hela livet (tjejerna har redan bokat in sig som flower girls på mitt bröllop till exempel haha) och det är ju helt fantastiskt.

Sydney kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. En bit av det lämnades nog till och med kvar där i Manly.

Gillar

Kommentarer